The Rational Optimist - The manufacture of virtue: barter, trust and rules after 50,000 years ago

Djur litar inte på främlingar, men vi människor har lärt oss att kunna göra det. I The Selfish Gene går Richard Dawkins igenom hur generna kan göra att deras överlevnadsmaskiner (d.v.s. vi) blir mer hänsynstagande till andra varelser som de delar genetisk bakgrund med. Detta leder till att apor, fåglar, defliner och alla andra sorters djur kan samarbeta med sina släktingar. Men de är, som sagt, inte bra på att samarbeta med främlingar. Det som gjorde att människor blev bra på det var handel, vilket Matt Ridley går igenom i det här kapitlet av The Rational Optimist.

Det finns ett spel, the Ultimatum game, som kräver två spelare. Den förste spelaren får en summa pengar och får sedan välja hur den summan skall fördelas mellan denne och den andre spelaren. Den andre spelaren får sedan välja om denne vill acceptera fördelningen eller inte. Om den andre spelaren godtar fördelningen som den första gjorde delas också pengarna upp så, men om den andre spelaren inte godtar fördelningen då får varken den ena eller andra några pengar. Enligt den spelteoretiska modellen av rationalitet borde den första spelaren erbjuda en minimal summa till den andre spelaren, som också borde acceptera den – om de bara spelar spelet en gång.

Vad är det som är så intressant med det här spelet? Jo, det visar sig att folk i primitiva samhällen tenderar att vara mer spelteoretiskt rationella än folk i västvärlden, d.v.s. de ger mindre och accepterar mindre fördelningar. I den rika världen tenderar folk att ge bort hälften av pengarna och enligt forskning av Joseph Henrich så kommer folk som är mer integrerade med marknader att tendera att dela på hälften av pengarna. Marknader ger folk incitament till att vara artiga mot främlingar:

The lesson of this study is that, on the whole, having to deal with strangers teaches you to be polite to them, and that in order for such generosity to emerge, costly punishment of selfishness may be necessary. Rejecting the offer is costly for the second player, but he reckons it is worth it to teach the first player a lesson. The argument is not that exchange teaches people to be kind; it is that exchange teaches people to recognise their enlightened self-interest lies in seeking cooperation. Here, then, lies a clue to the unique human attribute of being able to deal with strangers, to extend the division of labour to include even your enemies. (s. 87)

I det förra kapitlet av The Rational Optimist menade Ridley att människorna förr kan ha börjat handla inom sin egen lilla grupp genom att män och kvinnor bytte mat med varandra. Här menar han att handel mellan grupper uppstod tack vare kvinnor. Detta eftersom det var männen som slogs och för att det var kvinnor som tenderade att lämna sina hem-grupper för att ingå en relation med någon i en avlägsen (men ändå bekant) grupp. Det senare gäller åtminstone för apor och om det även gäller för människor skulle kvinnor ha många fler direkta släktband till människor i många olika grupper, och skulle därmed vara i en bra position att kunna handla med alla i de grupperna.

Det här beteendet utvecklade människans förmåga att ha tillit till släktingar till att också kunna lita på främlingar. Den här förmågan är alltså en del av den mänskliga naturen, och sätts igång av kemikalien oxycotin (som Ridley kallar ”the trust-juice”). Rimligtvis ledde handeln mellan människor till att evolutionen finslipade förmågan att känna tillit så att de som kunde lita på duktiga handelspartners fick fler barn än de som inte kunde göra det.

It is not at all clear what comes first: the trust instinct or trade. It is most unlikely that the oxytocin system fortuitously mutated into a sensitive form, which then enabled human beings to develop trading. Much more plausibly, human beings began tentatively to trade, capturing the benefits of comparative advantage and collective brains, which in turn encouraged natural selection to favour mutant forms of the human mind that were especially capable of trust and empathy – and even then to do so cautiously and suspiciously. I shall be amazed if the genetics of the oxytocin system do not show evidence of having changed rapidly and recently in response to the invention of trade, by gene-culture co-evolution. (s. 97-98)

Handel gjordes möjligt av att våra förfäder började lita på främlingar, och tillit ligger bakom nästan varje transaktion idag. Många människor litar dock inte på handel och marknader idag. Speciellt handel med främlingar ser folk ned på och tror att deras ingrupp inte tjänar på det – något båda grupper kan tro på medan de fortsätter, till bådas fördel, att handla med varandra. Många, så kallade, intellektuella ser ned på marknader och hävdar att de uppmuntrar till själviskhet och asocialt beteende. Men, detta stämmer inte med historien:

The notion that the market is a necessary evil, which allows people to be wealthy enough to offset its corrosive drawbacks, is wide of the mark. In market societies, if you get a reputation for unfairness, people will not deal with you. In places where traditional, honour-based feudal societies gave way to commercial, prudence-based economies – say, Italy in 1400, Scotland in 1700, Japan in 1945 – the effect is civilising, not coarsening. When John Padgett at the University of Chicago compiled data on the commercial revolution in fourteenth-century Florence, he found that far from self-interest increasing, it withered, as a system of ‘reciprocal credit’ emerged in which business partners gradually extended more and more trust and support to each other. There was a ‘trust explosion’. …

The rapid commercialisation of lives since 1800 has coincided with an extraordinary improvement in human sensibility compared with previous centuries, and the process began in the most commercial nations, Holland and England. Unimaginable cruelty was commonplace in the precommercial world: execution was a spectator sport, mutilation a routine punishment, human sacrifice a futile tragedy and animal torture a popular entertainment.(s. 102-103, s. 104)

Ridley påpekar även att marknader är bra för minoriteter, även jämfört med demokratiska val. Val tillfredsställer majoritetens beslut och om du inte gillar valet finns det inte något du kan göra åt det. Men om en handelsman ger dig dålig service för att du tillhör en minoritet då kan du alltid sluta att handla med denne. Han tar även upp många frihetsrörelser – befrielsen av slavar, kvinnor och avskaffandet av apartheid – som stöttades av företagare, borgare och entusiaster för fri handel och fria samhällen. Som historikern Stephen Davies tar upp i en föreläsning om den klassiska liberalismens uppgång så såg de olika frihetliga rörelserna då tillhöra olika delar av en gemensam rörelse för mer frihet i allmänhet.

Marknader är inte allt, något som är minst lika viktigt för att skapa välstånd är de institutioner som människor verkar i. Goda institutioner leder till mer handel, specialisering och ökat välstånd medan dåliga institutioner leder till mindre skaparkraft, stagnation eller förfall. Och de bästa institutionerna kommer till genom en ”bottom-up process” som bygger på de involverades erfarenheter och som på en större nivå bygger på konkurrens mellan olika system.

True enough, but I see these rules and institutions as evolutionary phenomena, too, emerging bottom-up in society rather than being imposed top-down by fortuitously Solomonic rulers. They come through the filter of cultural selection just as surely as do technologies. And if you look at the history of, for instance, merchant law, you find exactly this: merchants make it up as they go along, turning their innovations into customs, ostracising those who break the informal rules and only later do monarchs subsume the rules within the laws of the land. That is the story of the lex mercatoria of the medieval period: the great law-giving kings of England, such as Henry II and John, were mostly codifying what their trading subjects had already agreed among themselves when trading with strangers in Bruges, Brabant and Visby. Indeed, it is the whole point of common law. (s. 117-118)