söndag 22 juli 2012

Genomsnittsutilitarism eller Vilken är den sanna utilitarismen?

När jag diskuterat frågor om utilitarism så har frågan om vad för sorts lycka man skall maximera dykt upp ibland. (Niclas Wennerdal har också gått in på det.) Hedonistisk utilitarism går ut på att lycka är bra, att lidande är dåligt, och den klassiska slutsatsen av det är att man skall maximera lyckan och minimera lidandet. Men detta är inte den enda slutsatsen som dras av detta.

En är att man enbart bör arbeta aktivt för att minimera lidandet. Alltså att det är inte (eller, åtminstone, inte lika) moraliskt relevant att se till att det finns mycket lycka, än att försöka minimera lidandet. En annan är att det inte bara är den totala mängden lycka och lidande som spelar roll, utan även hur den är fördelad. Den syn jag tänkte diskutera lite lätt här är när det anses vara moraliskt viktigt att den genomsnittliga kännande varelsen är så lycklig som möjligt (eller så mindre olycklig som möjligt). Jag kommer även att kontrastera den här moralen med vanlig utilitarism och visa vilken som är den sanna utilitarismen. Slutligen tar jag upp lite hypotetisk och praktisk kritik mot det här synsättet, och presenterar ett alternativ till det (libertariansk utilitarism).

Ämnet med klassisk utilitarism vs. genomsnittsutilitarism kom upp under diskussionerna efter det andra årsmötet med OFUSS. Felix Martinsson tog då upp frågan om Derek Parfits “motbjudande slutsats,” och dess konsekvenser. Parfits motbjudande slutsats kommer från ett tankeexperiment som går ut på att visa att den klassiska utilitarismen borde föredra en situation där 100 000 miljarder människor lever liv som är knappt värda att leva, än en situation där bara, kanske, 10 miljarder lever men deras liv är nästan tusen gånger mer lyckliga än i den första populationen. Om jag styltar upp det, blir det nog enklare att se:
Första alternativet:
100 000 miljarder människor
Varje individ har 1 i lycka
Total lycka: 100 000 miljarder

Andra alternativet:
10 miljarder människor
Varje individ har 9999 i lycka
Total lycka: 99 990 miljarder
Enligt den klassiska synen på utilitarism spelar det ingen roll hur många det är som upplever den totala lyckan, den enda som är viktigt är att det blir så lyckligt som möjligt. Därför borde man, som sådan utilitarist, föredra det första alternativet, vilket är något obehagligt på ett sätt.

Genomsnittsutilitarismen förespråkar däremot det andra alternativet, vilket intuitivt verkar vettigare. Men, är det verkligen vad som följer av utilitarismens kärna? Och undviker det här perspektivet andra motbjudande slutsatser?

Vad är mest utilitaristiskt?
Om vi utgår från  att kärnan i alla former av hedonistisk utilitarism är att lycka är bra, och lidande är dåligt, vad följer att man skall göra då? Den motbjudande slutsatsen ser ut att visa att det inte riktigt är rätt att bara maximera lycka, men den känslan verkar komma ifrån av att man kikar på problemet utifrån ens egna värderingar. Och i frågan om vad som är mest utilitaristiskt, så är det oviktigt att undersöka vad ens egen moral har att säga om frågan. För, ens egen moral är en sak, medan utilitarismen är ett logiskt system som bygger på vissa specifika axiom utifrån man kommer att få några specifika slutsatser. Att en av de (hypotetiska) slutsatserna är motbjudande för en innebär inte att det inte är vad utilitarismen innebär. Och inte heller att det är omoraliskt (inte enbart, iaf).

Så, det faktum att en slutsats av totalutilitarismen inte ser ut att vara trevlig är inte ett argument mot att det är den rätta formen av utilitarismen. Men att veta det säger inget om totalutilitarismen (så stor nivå lycka (icke-lidande) som möjligt) eller genomsnittsutilitarismen är den sanna utilitarismen. Alltså, ifall man enbart ser lycka och lidande som intressanta utifrån ett moraliskt perspektiv, och man kan tänka sig att alla former av lycka och lidande kan mätas och jämföras med varandra på en skala, vad för form av utilitarism är den rätta?

Det verkar vara just att maximera lycka, den klassiska varianten av utilitarism (så därför kommer jag kalla den det istället för totalutilitarism, som låter lite lustigt). Varför tror jag att det är den och inte genomsnittsutilitarism?

Ponera att du sitter framför en dator som kan simulera olika världar, á la 13:e våningen, med varelser i den som kan uppleva lycka och lidande. Du har fått i uppdrag (av en mystisk och eventuellt ondskefull experimenterande moralfilosof) att skapa en värld som är så bra som möjligt. Men, du vet inte vad målet för detta “bra” är, du vet bara att du får pluspoäng om någon i simulationen känner mer lycka, och minuspoäng ifall någon känner mindre lycka.

Anta dessutom att varelserna i den här simulationen består av en sorts gasmoln som rör sig på ett sådant regelbundet sätt att de elektriska fälten bildar ett koherent medvetande. Vad du kan göra i simulationen är att sätta upp stolpar och tesla coils, ändra i topografin samt ändra antalet gasmoln som finns. Med olika kombinationer av detta får man olika mängder lycka och lidande på termometrarna.

Nu kommer frågan: kommer du att bry dig om hur många gasmoln som existerar? Mer exakt, kommer du märka att du nått upp ditt mål (vad det nu är) av hur många gasmoln som finns? Nej, för i experimentet har vi utgått ifrån att det enda sätt du har för att mäta om du nått ditt mål är att se ifall det finns mer lycka/mindre lidande eller inte.

Antalet gasmoln har alltså endast ett instrumentellt värde för dig som simulerare. Och därmed kan inte genomsnittsutilitarismen vara sann.

Vad experimentet gör (hoppas jag) är att man tar avstånd från att känna sig ha förståelse över vad de upplevande varelserna egentligen känner. Jag gissar att genomsnittsutilitarismen känns något bättre än vanlig utilitarism är för att den tar lite mer hänsyn till individerna  som upplever känslorna. Men om man inte har någon förståelse för dessa individer, då blir det mindre klart att något enskilt gasmoln har ett värde i sig. Och då blir det liksom ointressant om det finns många eller få av dem, och vad någon enskild sådan känner, utan det enda som spelar roll är den totala lyckan.

Det är egentligen rätt självklart att den som endast är intresserad av lycka och lidande borde vilja skapa ett tillstånd där den absoluta nivån, på skalan där maximal lycka och maximalt lidande är motpoler, är så hög som möjligt. Allt annat är att gå bort ifrån den simpla logiken som följer av att ha ett sådant enkelt värdesystem. Och att gå bort ifrån det visar att man värderar fler saker än bara lycka och lidande.

Finns det någon obekväm slutsats med genomsnittsutilitarism?
Den något motbjudande slutsatsen som Derek Parfit pekade ut visar att vanlig utilitarism inte är intuitivt tilltalande i ett hypotetiskt exempel. Och det finns otroligt gott om sådana tänkbara fall! Här är ett fall jag skrivit om där den utilitaristiska logiken är något uppåt väggarna. 

Hur är det då med genomsnittsutilitarismens logik, leder den i teorin till någon otrevlig hypotetisk slutsats? Så är tyvärr fallet, ja. För ett sådant fall tänk dig att du kan, återigen, skapa några gasmoln (eller människor) med de här olika lyckovariablerna:
Fall 1
Ett glatt gasmoln med 100 000 i lycka.
Genomsnittliga lycka: 100 000

Fall 2
X styck glada gasmoln med 90 000 vardera i lycka.
Genomsnittlig lycka: 90 000
X kan vara allt från 1 till 3^^^3 och en genomsnittsutilitarist kommer alltid välja det första fallet (givet att kostnaden är lika stor, vilket vi kan anta för det är ju ett hypotetiskt exempel). Det är inte så motbjudande, men det säger ju definitivt att något är fel

För en mer motbjudande slutsats hittade jag ett exempel på Henrik Sundholms blogg. Där citerade han Torbjörn Tännsjö som tog upp en poäng mot genomsnittsutilitarismen:
Antag att vi lever i helvetet, där vi dag ut och dag in torteras, utan hopp om lindring. Om vi kunde skulle vi ta våra liv. Nu erbjuds vi möjligheten att sätta barn till världen. Dessa kommer också att torteras, och de kommer att önska att de aldrig blivit födda, men de kommer inte att ha det fullt så svårt som vi har det. Accepterar vi det genomsnittliga synsättet måste vi också acceptera att vi i denna situation bör sätta dessa barn till världen. Ingen enskild individ har något att vinna på detta och våra barn kommer att förbanna oss, men den genomsnittliga lyckan blir större (eller snarare, det genomsnittliga lidandet blir mindre). (Vårdetik, sid. 49-50.)
Så, genomsnittsutilitarismen har sina problem den med. Men, återigen, dessa är bara hypotetiska problem - rent praktiskt skulle man inte använda dessa "lärdomar" om man verkligen försökte uppnå dess mål. Finns det då något praktiskt problem? Jag kan tänka mig ett. Och det berör dagen då vi människor har skapat varelser (eller gjort om oss själva) som kan känna jättemycket lycka. Det är dagen när vi kan leka med gasmoln. Det problematiska med genomsnittsutilitarismen nu är att för att få ett så stort genomsnitt som möjligt vill man ha att alla dessa gasmoln sammankopplas till ett gigantiskt hivemind, och att de individuella sinnena raderas. För, då finns det en jättestor varelse som höjer genomsnittet otroligt mycket. Och det verkar vara mer riskfyllt för alla andra med att ha en gigantisk superlycklig varelse än att ha jättemånga väldigt lyckliga varelser. Det verkar ge större möjlighet för ett systemfel.

Men, om man föredrar genomsnittsutilitarism för att ta hänsyn till individen, då passar nog libertariansk utilitarism bättre. D.v.s. att man maximerar den totala lyckan, samtidigt som man erkänner andra rätten att bestämma själva hur de skall leva sitt liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar