måndag 23 april 2012

From Mutual Aid to the Welfare State - Vårdtjänster

Runt 1900 i USA fanns det några få statliga regleringar på vilka som kunde bli läkare (så att de kunde få högre löner), och ingen statlig sjukvård, så det var nästan en fri marknad för vård där (till skillnad från hur det är idag). Och i det här fria systemet hjälpte mutual aid-sällskapen till med att hitta på nya innovationer för att tillhandahålla billig sjukvård till sina medlemmar. Detta uppskattades inte av läkarna.
Shortly after the turn of the century, articles about the “lodge practice evil” began to fill the pages of American medical journals. This term referred to a new method by which fraternal societies extended low-cost medical services to members. The usual approach was for a doctor to give basic health care in exchange for a salary based on the size of the membership. For obvious reasons, lodge practice was a popular innovation among members of fraternal societies. It inspired equally strong opposition, however, from key leaders in the medical profession. These critics charged that lodge practice posed a danger to prevailing fees and subjected doctors to the exploitative whims of the laity. (s. 109)
Hur många hade tillgång till läkartjänster genom fraternitetssällskapen? Enligt en undersökning från 1908 skall mediansiffran för vuxna män ha varit 8,9%, och det skall ha kostat ca $2 per år, vilket var lika mycket som en dags arbete. En större studie från 1906 kom fram till att ungefär var femte vuxen man hade tillgång till dessa läkartjänster för en årlig kostnad på $1,20. En mindre studie för New Orleans kom fram till ungefär samma siffra 1897. Samtidigt höll denna marknad på att växa kraftigt under den här perioden.

Som sagt, så var detta inget som de etablerade läkarna gillade. Det verkar ha varit just systemet med att inte kunna ta betalt per besök, och därmed få mer betalt, som störde dem.
Once doctors allowed nonprofessionals to place them on fixed salaries, Zierath and others cautioned, loss of both income and independence would follow. The profession would then become tainted and demoralized by every physician's “undignified” scramble to “sell himself to the lowest bidder.” Another opponent predicted that lodge practice, if not stopped, would depress fees to levels “comparable to those of the bootblack and peanut vendor.” (s. 116)
Dessa läkare försökte, troligtvis som en del i att svärta “lodge-läkarnas” rykte, sprida en bild om dessa som inkompetenta och att deras tjänster var lika lite värde som vad de kostade.

Beito argumenterar emot den bilden. Först poängterar han vilken vinst det var för de fattiga att kunna få tillgång till en läkare året om, för kostnaden av en dags arbete. Ett typiskt läkarbesök skulle annars kostat en halv dags arbete, $1, hos en obunden läkare (och då hade nog det priset blivit lägre tack vare konkurrensen från sällskapen). Dessutom poängterar även vissa av kritikerna av systemet att läkarna erbjöd goda tjänster. Många av läkarna kom inte från de fina läkaruniversiteten, utan hade utbildat sig hos skolor som sköttes av praktiserande läkare. Det gjorde de inte inkompetenta dock; de behövde fortfarande klara av de statliga licenstesten och sällskapens eget test. Och sällskapen ville ha bra läkare, eftersom de var i konkurrens med andra föreningar om sina  medlemmars pengar.

Det verkar som att de organiserade läkarna också ogillade att det här systemet gjorde att de tappade sin status.
Lodge practice challenged the prevailing medical elitism that held, in its extreme version, that the “doctor should have absolute control of the patient.” The fraternal society gave patients “the idea that they can go to the lodge doctor for anything and that he is duty bound to attend them.”

The medical journals betrayed more than a tinge of class bias as well. Clurman bristled that “laymen, especially those of the lower strata of working men, are not the best judges of the professional merits of a physician.” He related the humiliation of a physician whom a tenement housewife had scolded for tardiness. (s. 120)
Den här situationen var dock något som sällskapens medlemmar uppskattade väldigt mycket.

Systemet började försvinna efter att de organiserade läkarna startade en ordentlig kampanj mot denna “ondska”. Detta var en bojkott där de sa till “lodge-läkare” att dessa fick sköta sig själva ifall de hamnade i bekymmer eller nöd av något slag. Uppenbarligen skall det ha fungerat väl, tyvärr. Det hjälptes också av att de delstatliga licenserna skärpte sina krav så att 1910 fanns det 164 läkare per 100,000 invånare, men tjugo år senare fanns det bara 125. En bra utveckling, för de organiserade läkarna, som såg sina löner öka med 41% mellan 1916 till 1919.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar