fredag 20 april 2012

From Mutual Aid to the Welfare State - Signalering för pålitlighet

Signalering – att lägga ned resurser på att göra något, vars avsikt bakom det går att förstås av andra och därmed ger dem en bild av hur man är som person – är ett väldigt viktigt koncept. Jag tror – efter Robin Hanson samt lite efter Adam Smith och Bryan Caplan –  att det är en väldigt viktig del av dagens politiska spel. Att folk basunerar sin lojalitet till socialliberalismen eller konservatismen (eller, för den delen, libertarianismen), gör de delvis för att signalera sin förmåga att samarbeta eller grupptillhörighet. Det innebär inte att politik enbart handlar om signalering och att man inte rationellt kan tycka att något är bra eller dåligt (utan att det bara är en kalkylering för vad man skall signalera). Utan det säger bara att en del av politik handlar om signalering.

Mitt perspektiv ovan är något kritiskt till signalering, då jag tycker den orsakar väldigt starka känslor och förhindrar rationellt tänkande. Men, signalering är inte negativt i alla omständigheter, givetvis. I grund och botten handlar det ju om att ge ut information till andra och om man då ger ut sådan information som en bieffekt av annat agerande som i grund och botten är positivt, är det ju bara positivt. Det ser faktiskt ut att vara pareto-positivt.

Vad har det här med mutual aid att göra då? Jo, detta system verkar ju i grunden ha varit positivt och de som gick med i det visade sig att vara ansvariga mot sig själva och även att de såg det fördelaktiga i att hitta en struktur för att hjälpa varandra, samtidigt som man hjälper en själv. Som jag visade förut hjälpte folk i mutual aid-sällskapen till att hindra folk från att ta alltför stora risker samt att sprida ett moraliskt och ekonomiskt beteende. Detta måste nog räknas som rätt sociala aktiviteter, och att då klättra i graderna för organisationerna som sysslar med detta borde då visa att man är en socialt ansvarstagande person. Mutual aid-sällskapen hjälpte alltså till att sprida information om folks trovärdighet! Som David Beito förklarar:
In certain respects the successful climb up the degree ladder was the antebellum equivalent of building a good credit rating. With each new degree a member achieved greater influence in the organization and expanded his network of trust. s. 11
Det här upptäcktes även av den tyska sociologen Max Weber när han var på besök i USA 1904. Då beskrev han hur medlemskap i ett sällskap var som att ha blivit en ackrediterad gentleman, godkänd av sina medmänniskor som en duglig individ.
[Max Weber:] And hence the adage in the buttonhole meant 'I am a gentleman patented after investigation and probation and guaranteed by my membership.' … One could observe that business opportunities were often decisively influenced by such legitimation. (s. 59)
Jag skulle gissa att när den här marknaden för signalering minskade i storlek blev det viktigare att kunna signalera på annat sätt, som genom sin utbildning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar