onsdag 13 juli 2011

Democracy - The God that Failed II

När det gäller frågan om vilken politik som är lämplig när det gäller invandring gör vissa libertarianer klara avsteg från den klassiska nyliberala positionen, vilken är att det är illegitimt för en stat att hindra folk att flytta från en viss geografisk yta till en annan bara för att det är över en nationsgräns (såvida det inte rör sig om en faktisk invasion eller, för vissa men inte för alla, ifall immigranten är en brottsling). Dessa libertarianer tar positionen att eftersom dagens välfärdsstater ger bort skattepengar till invandrare ger det rätt till en individ att hindra detta från att ske, genom att öka kontrollen vid gränserna. Eller så hävdar de att eftersom staten reglerar marknaden så illa skulle en större invandring leda till hög arbetslöshet och sådan misär bland de nyinflyttade att det skulle kunna leda till ökad brottslighet eller andra sociala problem.

Principiellt kan jag inte alls se att det första argumentet håller, då, om det stämde, så skulle det ge makten till folk att bestämma över alla som tar emot pengar från staten, om man med detta lyckas sänka skatterna och därmed skattebördan. Vi skulle då, exempelvis, inte längre kunna ha "fritt barnafödande", eftersom detta innebär att de som skaffar barn får pengar från staten. Eller, mer korrekt, man borde då som libertarian ha rätt att förespråka att endast de föräldrar som anses kunna skaffa barn som lär kunna bli skatteproducenter får skaffa barn.

Det senare argumentet har jag större förståelse för, men betvivlar att fri invandring skulle leda till så stora problem som vissa gör gällande, vilket jag tar upp i detta inlägg.

Så, vad är då Hans-Hermann Hoppes inställning i den här frågan? Som jag tog upp i förra delen av min recension av hans bok Democracy - The God that Failed, förespråkar han en restriktiv invandring, men på ett litet annorlunda sätt än vad andra libertarianer argumenterat för. Han för fram ett deontologiskt argument för detta som, till synes, grundar sig i individens äganderätt, och tar upp några konsekvensbaserade argument som är tänkta att få folk att stödja en inskränkt rätt till invandring. Här kan det vara värt att nämna vad "fri invandring" innebär, då vissa libertarianer ifrågasätter ifall begreppet har någon mening alls. Som jag förstått dess betydelse - och som jag tror att de flesta libertarianer delar - så innebär fri invandring att staten tillåter vem som helst att färdas över dess gränser, givet att det inte rör sig om en invasion av en främmande makt eller annat kriminellt gäng. Fri invandring innebär i andra ord att gränser i praktiken avskaffas och att passtvånget upphör.

Landägarargumentet för restriktiv invandring
Så, tillbaka till Hoppes argument. Hur menar han att det kan vara rättfärdigat för en stat att begränsa invandringen av oskyldiga individer? Hans deontologiska argument för detta gäller endast under vissa omständigheter. Dessa är när det finns en stat och när denna inte tillåter privata landägare att fritt bestämma vilka som får vara på deras område och vilka som inte får vara det. Om dessa två omständigheter gällde skulle det inte direkt finnas någon invandring att tala om, all invandring skulle vara vanliga flyttar från ett område till ett annat. Men när staten inskränker rätten att diskriminera och exkludera då kan vissa landägare bli tvungna att associera med folk de inte vill associera med, vilket skulle innebära en rättighetskränkning för landägaren och alla som vill hyra av denne och kunna använda sig av rätten att exkludera. Som Hoppe framställer problemet med statliga gränser med avsaknaden av rätten att exkludera:
Moreover, with the establishment of a government and state borders, immigration takes on an entirely new meaning. Immigration becomes immigration by foreigners across state borders, and the decision as to whether or not a person should be admitted no longer rests with private property owners or associations of such owners but with the government as the ultimate sovereign of all domestic residents and the ultimate super-owner of all their properties. Now, if the government excludes a person while even one domestic resident wants to admit this very person onto his property, the result is forced exclusion (a phenomenon that does not exist under private property anarchism). Furthermore, if the government admits a person while there is not even one domestic resident who wants to have this person on his property, the result is forced integration (also non-existent under private property anarchism).
s. 142
Som Hoppe visar här är gränser inte enbart ett problem, från ett libertarianskt perspektiv, för de som inte vill ha viss invandring till sin mark, utan även för de som vill ha det. Detta är ett problem, så hur skall man lösa det? Ja, den givna lösningen är förstås att avskaffa staten och upprätta ett helt fritt samhälle, men, då detta inte lär inträffa närmsta tiden, finns det något staten kan göra för att lindra eller få bort denna rättighetsinskränkning? Hoppes förslag är att byta ut passen med inbjudningar från infödda individer eller föreningar, så att endast de som någon vill ska komma in i landet gör det. Mer konkret, vad innebär det?
At all ports of entry and along its borders, the government, as trustee of its citizens, must check all newly arriving persons for an entrance ticket; that is, a valid invitation by a domestic property owner; and anyone not in possession of such a ticker must be expelled at his own expense.

Valid invitations are contracts between one or more private domestic recipients, residential or commercial, and the arriving person. Qua contractual admission, the inviting party can only dispose of his own private property. Hence, similar to the scenario of conditional free immigration the admission implies that the immigrant will be excluded from all publicly funded welfare. On the other hand, it implies that the receiving party must assume legal responsibility for the actions of his invitee for the duration of his stay. The invitor is held liable to the full extent of his property for any crimes by the invitee committed against the person or property of any third party (as parents are held accountable for crimes committed by their offspring as long as these are members of the parental household).
s. 167
Alla inbjudningar måste dessutom inkludera en inbjudan till någonstans att bo. Löser detta system verkligen problemet med "påtvingad exklusion" och "påtvingad integration"? I det första fallet verkar det vara en klar förbättring framför dagens pass-system, men har ett litet teoretiskt problem. Man kan nämligen tänka sig att vissa individer endast skulle bli uppskattade att få komma till ett statligt område av folk som inte erbjuder dem någonstans att bo, men väl vill ha dem som kunder i andra företag. Men de individer som inte har råd att ta in på ett hotell men väl kan handla i en butik lär nog vara få eller icke-existerande. Rent praktiskt verkar Hoppe alltså ha löst problemet, vilket rent praktiskt lär innebära att hans argument kan användas i stöd för fri arbetskraftsinvandring. De som kommer till ett rikt land för att arbeta lär nämligen kunna hyra en lägenhet av någon och torde därigenom lätt kunna få en inbjudan från denne.

Men hur är det med det andra problemet? Här löser Hoppe problemet endast för en individ eller grupp. För, på samma sätt som att en immigrant som inte har fått någon inbjudan kan innebära "påtvingad integration" med alla invånare, kan en immigrant som fått en inbjudan från en person eller förening innebära "påtvingad integration" med alla invånare förutom med den eller dem som skickade inbjudan. Detta gäller ifall immigranten har rörelsefrihet i landet och rätt att gå på andras land som inte vill ha denne där. Om däremot folk hade rätt att diskriminera vilka som får gå på ens land, medför inbjudan inte påtvingad integration, men då är samtidigt inbjudan onödig från första början. Hoppes förslag är alltså otillräckligt för att uppnå sitt mål.

Men, har man rätt att kräva en inbjudan från alla immigranter som vill flytta in i landet? Utifrån ett libertarianskt perspektiv verkar det faktiskt inte helt orimligt, men Hoppe begår ett fel, och givet att man rättar till det, finns det rent praktiskt ingen skillnad mellan hans system och fri invandring. Detta fel är att betrakta immigranter som barn, vilket han gör ovan i parentesen. Han ger inget argument till varför denna rättsliga liknelse är giltig, så det borde gå att avfärda rakt av. Men, en filosofisk anledning till att göra det skulle vara att föräldrar är ansvariga för sina barns brottsliga handlingar även ifall föräldrarna inte har någon plats att bo på. En familj som bor på annans mark eller är i ständig rörelse skulle inte förlora sitt ansvar över sina barn, bara för att de inte äger marken de har sina barn på. Istället har föräldrarna ansvar över sina barn för att barnen är inte fulla individer med möjlighet att ta ansvar och föräldarna är deras skapelser och de har släppt ut barnen i världen, där de kan skada andra. Beslutet att utsätta andra för denna risk är föräldrarnas och barnen är därför deras ansvar. Vidare, Hoppes princip verkar inte speciellt naturlig om vi för över den till andra miljöer. Jag besökte min kusin nyligen och sov över hos henne, varför skulle jag kunna begå brott som hon blir skyldig för bara för att jag för stunden bodde hos henne? Och om det inte gäller, varför skulle Hoppes princip inte gälla för infödda utan bara för invandrare?

Om det då är så att de som bjuder in immigranterna inte har något ansvar över dem, blir det väldigt lätt för en bestämd individ eller grupp att i praktiken demolera Hoppes system. Dessa behöver bara köpa en bit land och ge ut inbjudningar till alla i hela världen, vilket gör att gränserna blir öppna. Om man ändå skulle behålla principen att landägaren är ansvarig för sina gästers brottsliga handlingar kan man fortfarande lösa det problemet, om än inte lika smidigt. De som bjuder in folk får nu ta ut en avgift för en inbjudan så att ifall någon begår ett brott finns det pengar för att betala ersättningskostnaden för det.

En annan omständighet som gör att inbjdunings-systemet skulle förlora verkan är ifall staten styr över oägd land. Ingen individ har rätt att hindra folk från att ta sig dit, och inga inbjudningar behövs, så för Sveriges del - jag kan inte tänka mig att all mark i Norrland blivit homesteadad än - har inte svenska staten rätt att hindra någon från att komma in. Samma sak gäller även för USA, som verkar ha ännu fler ej ägda arealer än Sverige.

[Edit:] Slutligen verkar det som att Hoppes resonemang inte behöver inskränkas till rörelser mellan länder, utan kan lika väl appliceras på människors fria rörelser inom ett land. Är det inte möjligt att det finns de som bor i landet inte vill att några svenskar skall komma till deras område, samtidigt som staten hindrar dem från att effektivt kunna bestämma vilka som får och inte får komma in dit? Problemet med påtvingad integration finns alltså även inom landet, och en hoppeansk lösning leder här till att staten kan kräva att alla resande har inbjudningar. Det finns inte någon direkt logisk gräns var man skall sätta upp gränser för att undvika problemet Hoppe pekar på, så Hoppes förslag skulle lika väl kunna leda till gränskontroller eller intern passkontroll.

Vad kan man då, sammanfattningsvis, säga om Hoppes förslag? Det uppnår inte hans egna mål, bygger på ett felaktigt perspektiv om ansvar för andra individer, skulle nog i praktiken leda till att fri invandring upprättades som regel och skulle teoretiskt kunna utvidgas till att staten kan få kontrollera allas rörelser inom landet också. Det är, sammanfattningsvis, inget bra förslag, men, om man begränsar det till att bara gälla flyttar över existerande gränser, friare än dagens system. Hur är det då med Hoppes konsekventialistiska argument mot fri invandring?

Civilisationsargumentet för restriktiv invandring
Enligt Hoppe skulle dagens välmående samhällen bli förstörda av den massiva invandringen som öppna gränser, enligt han, skulle leda till. Om ett land hade både fri invandring och gav bort generösa bidrag till invandrarna finns det, enligt honom, ingen tvekan om att detta:

According to proponents of unconditional free immigration, the United States qua high-wage area would invariably benefit from free immigration; hence, it should enact a policy of open borders, regardless of present conditions, i.e. Even if the United States were entangled in protectionism and domestic welfare. Surely, such a proposal must strike a reasonable person as fantastic. Assume that the United States, or better still Switzerland, declared that there would no longer be any border ontrols, that anyone who could pay the fare might enter the country, and, as a resident, would then be entitled to every ”normal” domestic welfare provision. Is there any doubt about the disastrous outcome of such an experiment in the present world? The United States, and even faster Switzerland, already weakened by protectionism and welfare, would be overrun by millions of third-world immigrants. Welfare costs would quickly skyrocket, and the strangled economy would disintegrate and collapse, as the subsistence fund – the stock of capital accumulated in and inherited from the past (fathers and forefathers) – was plundered. Civilization would vanish from the United States and Switzerland, just as it once did from Greeze and Rome.
s. 158-59
Men även om immigranterna inte fick några bidrag från staten skulle civilisationen ändå snart gå under!

Just imagine again that the United States and Switzerland threw their borders open to whoever wanted to come, provided only that immigrants be excluded from all welfare entitlements (which would be reserved for United States and Swiss citizens respectively). Apart from the sociological problem of thereby creating two distinct classes of domestic residents and thus causing severe social tensions, there is little doubt about the outcome of this experiment in the present world. The result would be less drastic and less immediate than under the scenario of unconditional free immigration, but it would also amount to a massive foreign invasion and ultimately lead to the destruction of American and Swiss civilization. Even if no welfare-handouts were available to immigrants, this does not mean that they would actually have to work, since even life on and off the public streets and parks in the United States and Switzerland is comfortable as compared to ”real” life in many other areas of the world. Thus, in order to fulfill its primare function as the protector of its citizens and their domestic property, a high-wage area government cannot follow an immigration policy of laissez-passer, but must engage in restrictive measures.
s. 161-62
Det största problemet med dessa argument är att Hoppe inte ger något ytterligare resonemang eller bevis för att hans gissning skulle stämma. Det finns då inte något skäl att lita på att hans prognos är rätt, annat än att han påstår så. Men om man bortser från det en stund märker man ett annat problem, nämligen att Hoppe verkar anta att statens agerande inte skulle förändras gentemot immigranterna eller resten av ekonomin i de båda scenariorna. Om vi tar prognoserna för givna, och att de är så uppenbara att till och med politikerna kan se dem, kommer de inte då att ändra sin politik genom att lätta på arbetsmarknadsregleringarna, sänka kapitalskatterna eller upprätta ekonomiska frizoner? Om civilisationens undergång lurar i framtiden, finns det då inte någon möjlig politik som kan avvärja det hotet? Alltså, skulle inte staterna gå mot laissez-faire?

Dessutom, att vi inte med säkerhet kan veta att immigranterna kommer att arbeta i scenariot med fri invandring och inga bidrag, innebär inte att det stora flertalet immigranter kommer att leva i offentliga parker och på gatan. Det verkar mer rimligt att gissa att flertalet arbetar.

En underlig sak är att Hoppe tidigare i boken argumenterade för att man borde analytiskt hantera frågan om fri invandring och välfärdsstaten separat. Som han skriver:
It would also be wrong to attack the above case for free immigration by pointing out that because of the existence of a welfare state, immigration has become to a significant extent the immigration of welfare-bums who do not increase but rather decrease average living standards even if the Uninted States, for instance, is below her optimal population point. For this is not an argument against immigration but against the welfare state. To be sure, the welfare state should be destroyed in its entirety. However, the problems of immigration and welfare are analytically distinct problems and must be treated accordingly.
s. 138
Hoppes argument är alltså inte alls övertygande, men jag får säga att om det verkligen skulle vara effekten av fri invandring så skulle jag nog ändra min ståndpunkt om fri invandring (trots att jag antytt annorlunda tidigare). Men Hoppe ger inga bra argument för att jag borde göra det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar