onsdag 15 december 2010

Varför skänker vi bort pengar?

Detta är undertiteln och huvudsakliga frågeställningen till rapporten Forskning om filantropi av nationalekonomen Anna Berman. Rapporten ger en (extremt) kort bild över den senare tidens nationalekonomiska studier om välgörenhet, mer specifikt den dominerande teorin bland nationalekonomer som förklarar varför folk donerar, hur marknaden ser ut för det i Sverige och några politiska frågor som ligger nära.

Innan Breman tar upp vad hon tror är det huvudsakliga motivet till varför vi ger bort pengar, tar hon upp några som hon menar har viss förklaringskraft men inte kan förklara alla sorters beteende. Dessa är olika former av själviska motiv. Ett av dessa är det nästan universella draget hos människor att få erkännande och/eller status från andra människor, vilket kan göra att, om välgörenhet är en dygd som värderas av andra, vissa människor av själviska skäl slänger iväg pengar för att signallera till andra vilken hederlig och social människa man är. Men detta motiv menar hon kan inte förklara vissa sorters givande:
Varför skulle man i så fall ge pengar anonymt till fattigdomsbekämpning i Afrika? ... Hur förklarar man fenomenet med individer som skänker bort stora summor till välgörande ändamål i sina testamenten?
s. 16
En förklaring till varför man skänker pengar anonymt är att man hoppas bli upptäckt. Andra borde troligtvis värdera sådana gåvor högre, än gåvor som någon berättar vitt och brett om. Att skänka bort pengar efter man dött skulle kunna förklaras av att man i nuet bryr sig om vad folk säger om en efter att man dött. Så genom att skriva det i ens testamente har man försökt garantera sitt rykte för framtiden, vilket troligtvis har ett positivt värde för en idag. Båda typer av beteenden gör att man kan övertyga en själv om att man är en givmild person (helt berättigat) vilket kanske kan göra att man lättare kan signallera det här till andra under andra omständigheter. Det verkar alltså något för tidigt för Breman att överge status-hypotesen, men tyvärr så gör hon det och går sedan in på två andra förklaringar till varför vi ger bort pengar: det ger oss positiva känslor och vi är intresserade av andras välmående.
Man mår helt enkelt bra av att ge. Den amerikanske nationalekonomen James Andreoni (1989; 1990) har kallat detta motiv till givande warm-glow giving och visat teoretiskt hur detta kan motivera människor till att ge pengar till välgörenhet. Den bakomliggande tanken är att individen motiveras både av ren altruism, det vill säga en genuin omtanke om det välgörandet ändamålet som pengarna går till och av att hon eller han mår bra av att ge. Andreonis teori har idag blivit den dominerande inom nationalekonomi som förklaring till välgörenhet.
s. 16
Hypotesen att vi mår bra av att ge bort pengar stöds dessutom av neurologiska studier, bl.a. genom att undersöka vad som händer i folks hjärnor när de ger bort pengar i diktatorspel, där en person bestämmer helt själv hur mycket pengar han skall få och hur mycket som går till välgörenhet. Dessa undersökningar visar att hjärnan skickar ut "belöningssignaler" för altruistiskt beteende. Utifrån mitt eget perspektiv låter slutsatsen högst rimlig; att göra något som alla anser är positivt borde för de flesta ge positiva känslor. Egentligen känns påståendet lika uppenbart som "vatten rinner nedåt", så jag undrar varför det här har kommit till nationalekonomers insikt just nu. Det här menar jag inte heller står i kontrast till signallerings-motivet, då det helt kan vara så att vi njuter av att signallera att vi hör samman i samhället.

En annan neurologisk studie som gjorts var intressant. Där jämförde de om hjärnan gjorde skillnad på påtvingade och frivilliga gåvor. Resultatet var att hjärnan gav ut belöningar för båda situationer, men att "belöningscentrat stimulerades mer vid frivilliga donationer än vid ofrivilliga, vilket tyder på att Andreoni hade rätt när han sade att att individer motiveras både av ren altruism och av att de mår bra av att ge som frivillig, avsiktlig handling" (s. 19). För egen del skulle jag tolka detta som att allt annat lika, är det bättre att låta folk ge bort pengar frivilligt eftersom det verkar göra dem lyckligare.

Hur mycket skänker då svenskarna bort per år? Insamlingen av den här statistiken verkar inte vara speciellt bra, då det enda som Breman rapporterade var siffror framtagna av SFI, av hur mycket privatpersoner lämnar till 90-konton.Det finns två problem med den här statistiken. Först så exkluderas donationer som ges från stiftelser, företag och staten. Att den sista utesluts håller jag med om är rimligt, då staten inte skänker saker frivilligt, utan tvingar folk till att skänka. Däremot är det något dåligt att stiftelser och företag exkluderas - varför skulle endast privatpersoners bidrag vara välgörenhet? Om man tar med de tre gruppernas bidrag för år 2006 så skulle svenskarna ha givit bort ca 10 miljarder i välgörenhet. Det andra problemet med statistiken är, som sagt, att det bara handlar om pengar som kommit in till 90-konton, vilket exkluderar välgörenhet man gör via andra organisationer. Alltså är den totala summan som svenskar skänker till välgörenhet underskattad.

Annars, som SFI:s beräkning är representativ för hur mycket vi skänker i allmänhet, så skänker människor i Sverige mer till välgörenhet med tiden. Detta antyder för egen del att folk ger bort mer när deras inkomster ökar, men det är inget Breman diskuterar.

Slutligen diskuterar Breman statens roll i välgörenhetsfrågan, och två intressanta frågor dyker upp. Först diskuterar hon om staten, genom att själv lägga pengar på välgörande ändamål, "tränger bort" privat välgörenhet, och sedan om folk skulle skänka mer till välgörenhet ifall det vore avdragsgillt.

När det gäller den första frågan menar många amerikanska forskare att om staten spenderar mer på ändamål som folk stöttar så kommer frivilliga bidrag att minska med runt 50%. Detta innebär att statens agerande till viss del räknas som ett substitut för privat välgörenhet, men inte helt och hållet. Möjligtvis är det så för att folk inte bara bryr sig om resultatet utan även handlingen i sig, alltså warm glow-effekten. När Breman försökte göra en liknande uppskattning för crowding out-effekten i Sverige fann hon att ökad spendering av staten innebar att frivilligt donerande minskade med 5%.

Vad gäller den andra frågan har Breman skrivit en bra sammanfattning:
Vilka slutsatser ska vi dra av forskningen kring avdragsrätt för donationer? Subventioner ökar donationer. Detta är entydigt vare sig man testat subventioner i laboratorieexperiment, fältexperiment eller i studier som använder data på faktiska skattteavdrag. Det finns dock inte bevis för att subventionerna ökar donationer så myckket att det uppväger statens kostnad för subventionerna. Om svenska staten vill införa avdragsrätt måste man därför fråga sig om det finns andra anledningar till att genomföra en sådan reform. Vi vet att människor mår bra av att ge. Vi vet också att de till och med blir lyckligare om de får bestämma själva hur pengarna ska fördelas än om pengarna till välgörenhet tas in via skatter. Om det är viktigare än den potentiella samhällsekonomiska förlusten kan kanske vara en utgångspunkt för en framtida politisk debatt.
s. 57
Utifrån ett libertariansk perspektiv, vad för slutsatser är viktiga att komma ihåg ifrån den här rapporten? Den främsta är nog det faktum att folk bidrar till välgörenhet, och att det är något folk gillar att göra. Det här känns möjligtvis som något så uppenbart att det inte är värt att upprepa, men när många etatister pratar som om ingen skulle skänka en slant i ett helt fritt samhälle för att uppnå diverse viktiga frågor (som inte går att uppnå genom försäkringar eller företag) är det nog så viktigt att poängtera att folk ger bort pengar idag, utan att de blivit tvingade att göra så av staten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar